tack för i år slut för i år

2008 var ju inte riktigt.. som man kanske tänkt sej att de skulle vara. men vi överlevde dem alla. men nu börjar 2009 om ett par timmar och jag tycker det känns märkbart annorlunda. eller det är väl vad jag innbillar mej iaf. jag tror på 2009. det har liksom inte varit världens bästa år ur många synpunkter. sen har det ju varit ett fantastiskt år från och till. men jag tror på lite mer balans 2009. och sen blir de ju logdans på midsommar och det kan ju aldrig slå fel. nu ska jag sätta på mej masken. och kejsarnens nya kläder måste täckas. sen ses vi i dimman.

bocken brann i år. det gjorde även vårt bostadsområde i umeå. man kan inte lita på någon än sej själv. men det kanske inte gör så mycket. det är dagens fråga eller kanske påstående.

dagens coldplay: Just because I'm losing. Doesn't mean I'm lost. Doesn't mean I'll stop. Doesn't mean I'm in a cross. You might be a big fish. In a little pond. Doesn't mean you've won. 'Cause along may come. A bigger one.

brev till min bakgård, tack.

idag satte jag mej ner för att skriva på boken. jag satt i två timmar utan att röra tangentbordet. sen gick jag till affären handlade, kände mej tom och jävligt utsatt som människa. jag gick hem, lagade mat åt familjen. sen hände det fantastiska. efter en hel dag i farmors dödsbo med sorterande av saker, slängandes av skräp och gråtandes till minnen, så kände jag lite lugn mitt i kaoset. jag satte mej framför datorn och skrev oavbrutet in 143 minuter.

kapitlena rusade förbi och jag funderade över veronica och hennes schitzofrena älskare utomhus frusna och trötta sittandes med varandra sovandes i varandras armar. jag funderade över kärlek och dess effekt på människor. jag funderade över min familj och över händelser som nyligen trasat sönder massa vackert som tidigare funnits. jag reflekterade över kärleken jag burit och till viss del fortfarande bär för en mus som klättrar. till denna människa som inte gjort mej en hel del ont. och inte alls lika mycket gott. och jag tänkte att det är fan tur att man tänker. sen skrev jag en del av sista kapitlet i boken och nu är jag så trött att jag tänker däcka, efter att ha varit vaken varje natt sen julafton. satsar på åtta duktiga timmars sömn. vi får se hur det går.

dagens haiku

älskade flicka -
bli aldrig någons slagord,
ty du är poesi.

från en bakgård ett brev

Jag fyllde år igår. Jag fyllde år 22.

Och blå himmel har synts hela dagen, men ingen rockenroll. Det finns en tätort på en slätt. Du ser det från den stora vägen och om jag reser hit till våren så kanske jag gärna kommer tillbaka just hit. Men det är om allt är förlåtet. Det sägs att man blir klokare med åren. Men jag vet inte längre.

Jag är i det röda huset med balkongen, där järnvägsbomen jämt ringer. Under den varma svarta plåten, där har jag lämnat några drömmar. Men just nu lämnar jag dig allt, för jag vill inte ha något av det. Trots att jag är här känns det som att jag är på andra sidan jorden. Du kanske hade alla svaren men jag har kämpat med en dröm. Jag ville inte ha några brustna hjärtan, inga slitningar i blodet. Jag ville bara hitta Söndermarken.

Så inte en dag yngre skriver jag en bok, jag har nu ältat alla ord här över muggar och glas. Det här borde kanske i teorin föra oss närmare men jag är tacksam om du fortsätter orka lyssna för det här kommer ta tid att smälta. Kanske till sommarn igen, kanske att det är förlåtet då för glömt kommer det aldrig bli. Fan va det värker och ilar, det känns ibland som alla har förstått utom jag att världen står och pekar stackars hon som tror att livet är en dröm hon borde växa upp.

Jag drack en kaffe hos henne, på en uteplats idag. Hon berättade sin historia och om styrkan hon fått om hur värdena ändras när sorgen kommer. Jag ville skjuta mig själv redan på bussen påvägen hem för hur svag jag har varit och hur fel jag haft. Två tmmar senare, var kvällen ändå lite lockande och framtiden ganska ljus. Ännu inte äldre tar jag en prommenad hemmifrån och tänker att jag blivit lite starkare. Tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer du vet hur jag är. Men sen i mörkret på festen i lappsjukans klimax klickar jag fram bilder som jag har i telefon. Du och jag och de andra på familjekorten hemma, i ett sista försök till att fira jul. Nu känns det nästan varmt det där som frös i TV-soffan timmarna efteråt då vi inte orkade prata med varann.

Jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet nån säger nånting nån annan nåt annat. Jag kunde säga att jag önskar att jag förstod. Men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen nu går solen ner och jag ligger i en säng i ett hem jag trodde jag kände och blickar österut. Ett hem jag trodde jag kände, antagligen med för få nya snaker att förnimma. Nu finns det bara nya steg som måste tas och samtal som måste äga rum.

Ilsken som ett bi som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förlåtelse. För just nu fattar jag ingenting. Näe jag fattar ingenting och jag ser bara tecken. Bilder som säger stanna bilder som säger gå. Vi pratar inte mera eller förlåter varandra. Det är klart att saker förändras när tiden går. Har jag förväntat mig för mycket? Blåste jag iväg, jag ser tillbaka på en radda av tecken. Jag tror jag drömde om ett liv bara utan problem utan problem då skulle jag bli lycklig.

Ni kände mig när åren var terminer när sommaren var helig och nätterna var allt. Och du har vart densamma som en klippa genom tiden med en hand som verkat räcka åt oss alla. Minns du den julen när vi satt på gungorna på gården och lyssnade på när vintern blåste in. Det var långt innan den här tragedin det var långt före allt men jag kan inte komma ihåg att jag saknade nåt då. Jag ser stormen komma närmre över floden. TV:n dövar tystnaden i mörkret, tid tid. Inte en dag yngre skriver jag en bok.

För jag är sårad till tusen och jag fattar ingenting...

smärta

familj vanilj vill fira julen snäll och söt men en bittermandel göms i deras gröt. det känns som att det begreppet fick en helt annan innebörd från igår. lite ledsen i ögat. mestadels tom. glad för att jag ska få vara i goda vänners lag. ledsen över att det inte finns några kvoter för idioter. och jag förstår nu att det inte är så lätt. att det inte bara är vitt och svart. det finns en tydlig gråskala. idioter borde sättas i kvoter, men det är svårt när det handlar om familjemedlemmar. allt får en helt annan innebörd.

nu ska jag ta ett djupt andetag och försöka sluta gråta. för det hjälper inte. och jag blir bara mer och mer uttorkad. jag hoppas att ni förstår jag hoppas att det inte blir fel ikväll. det känns som att förra året var det klättermusen. nu tänker jag iof på det också för att han är en sån jag brukade anförtro med saker. och jag har inte den möjligheten längre. så visst förs tankarna till mobilen och telefonboken för att kanske ringa och få gråta i en älskares arm. men jag gör det inte. och jag hoppas att jag inte kommer göra det ikväll heller. men jag vet inte säkert.

ingenting känns just säkert längre. tryggheten känns kall och främmande. kärleken känns mörk och långt bort. nu ska jag ställa mej i duschen och låta strålarna spola bort allt det här. för en stund i allafall.

Rötter

del 1
alla som dröjer långt bort från sin grund
önskar till ursprunget vända all stund
alla kommer till mej; där jaget är en av era vänner
ni ger ert hjärta rakt ut och bara bekänner
orden väljer vi alla för att kärlek förklara
men sen rodnar vi i skam inför kärlekens vara
orden kan hjälpa oss att finna
men de kan även få kärleken att brinna
våra pennor skriver så fort de kan
men kärleken bryter av dess spets för såväl kvinna som man
förnuftet som kossan i dypölen får
går vi miste om då vi kärlek inte förstår.
om vi inte de vi letar finner
upplever vi att kärleken med letandet försvinner

del 2
du ber mej då att berätta min hemlighet
spilla för dej det ingen annan vet
var i denna kärlekens rymd är jag
och hittar du rätt om du följer min lag
hur kan själen sedan slå sej till ro
när haven drunknar inom mej och jag ännu inte funnit kärlekens hängbro.
skild från trädet kärleks stam och rot
finns det för rotlöshet ingen bot
kan man sårad trädgren laga
utan att i evigheters evighet botemedel behöva jaga

del 3
kärlekens eld har bränt mej
kärlekens vin har tänt dej
passionen och rädslan i mitt smärtfyllda bröst
hörs nu tydligare än någonsin från min sargade röst

brev från din bakgård

jag hade suttit på din bakgård hela natten. bland en flock kannibaler, jag ryser för jag hör ännu skratten. tillsammans blev dom självlysande av Pepsi Cola, precis som du nu framför mej. du kanske inte vet vad jag menar. men det spelar kanske ingen roll längre. det är iallafall vad du med dina gärningar visat. det dom tror är äkta pärlor är egentligen stenar. och med hånet som språk och hänsynslösheten som religion så visas detta.

blonda lockar -
ett tidsfördriv att dö för
som jag minns det

men inte ens blondinen var äkta, du som drack tequila ur skon. jag sa till mej själv för första gången: "Blotta aldrig någonsin någonting Låt dom inte få en upp på dej, för då har du ingenting”. jag gav ett tips jag aldrig trodde jag skulle ge till någon. för jag är inte en sån människa. jag är inte fylld av hat. men nu kände jag något jag aldrig trodde jag skulle känna. du hade väckt något i mej som kändes oåterkalleligt. ett sånt svek var oåterkalleligt.

okej allt det jag säger nu kan användas mot mej, om och om igen men jag bryr mej inte längre. för det har kommit till en sån gräns att jag inte ens vet om jag litar på mej själv. inte heller en vän. så där bland cirkussällskapet i sina brokiga kläder, där satt du med tungan mot avtryckarn lätt som en fjäder. en sån fruktansvärd feg person. men nu har du din chans att berätta vad jag har gjort. vad har JAG gjort för att någonsin kunna reta dej så? OKEJ! jag la mitt hjärta på bordet och sa: "Varsågod ta det eller gå". var det att reta dej? för du måste känt dej retat för att kunna bete dej så svinigt som du gjort. annars kan din beteende varken förklaras eller förlåtas.

men det är klart vi lever ju i ett fritt land. det sa i alla fall din vän. men just därför ber jag dej lämna mej ifred. se det inte som ett hot, se det som ett TIPS. du borde verkligen gjort något med ditt liv när du kunde. du som visste så mycket, men jag lovar det hinner ifatt dej nån gång. för du älskar bara makten och allt som den kan ge dej. så du går över lik när du borde falla ner på knä och be. nej, du kan inte älska nån. kanske knulla, men inte älska nån alls. och visst är honungen söt och god just i stunden men snart ska den fastna i din hals!

jag tror inte människor är något man samlar som tuggummikort. du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort. men dansa du, om du tror det hjälper, dansa tills dom döda står upp. du är som en hare i ett hårkors, som en flyende hund i galopp. jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun, men just nu kan jag ärligt säga att jag har svårt för att inte göra ett undantag. för de du genom åren gjort och sagt, många stunder. så för nu glöm bort mitt namn, ring inte mer och ha det så bra. jag har några gamla drömmar kvar precis som du, skillnaden är att jag skriver nya drömmar nästan varenda dag. jag har suttit på din bakgård allt för många år. jag har suttit där och hört skratten. men där fanns ingen tröst bara rus som räcker över natten.

jag älskade dej och jag var verkligen din vän. inget mer, inget mindre.

allt slutar med sår.

vår kärlek, är en sådan kärlek som varken kan börja eller sluta, en käpp i stora klockan; hack hack. vår kärlek, också en sorts kärlek, en rondell av obesvarade bönder; runt runt. vår kärlek, är en kärlek som sjunker och drar med sej sin räddare mot botten, armarna om varandra; ner ner. det kanske inte är någon riktig kärlek, men den är vår, vår kärlek.

alla ordkedjer leder och slutar på sår, som alla livsöden slutar på bår, alla möten leder och slutar med att någon går, och vinter kommer alltid efter vår. ta vilket ord som helst. kärlek, lekman, manshat, hatad, addera, erkänd, kändis, istid, tidig, igår, åratal, tallisman, manlig, liggbar, barbord, bordad, adlig, ligsår, sår!

sårbar, barreackord, ordblind, blindlek, lekkär, kärlek, lekfull, fullständig, ignorerad, radband, bandrep, repig, igen, enslig, liggvänlig, liggbar, barskåp, skåpfönster, fönsterbläckt, bläcka, läcker, erat, attack, tacksam, samlag, lagbrott, brottsoffer, offerplats, platsannons, annonsering, ringbärare, bärplockare, plockgodis, godisbutik, butiksbiträde, delad, laddare, retur, turnering,
ingen, ensam, samspel, spelmissbruk, missbrukarbeteende, beteendeterapi, terapitsamtal, samtalsterapi, terapibehov, behovsbenägen, enträgen, genväg, vägskäl, skälig, ligsår sår.

här finns fullt av spår, visar egentligen exakt hur jag mår, alltså; sår. svårt var det, nästan så jag inte lyckades med ovanstående, det va på håret, men det går fler tåg, säger vi till den som ligger fastsurrad på spåret. det här är definitivt ett sista dödsryck, en dödsdans så varför inte ta sin sista chans och börja med ett lyckligt slut.

lyckligt slut, slutsats, satsmelodi, melodikryss, kryssad, addidas, dasspapper, papperskorg, orgasm, smaklök, lökringar, ringbar, barfota, fotbad, badkar, karslok, slokhatt, hattig, iglo,
lodjur, djurvän, vänlig, liggbar, barskrapad, skrapsår, Sår.

Jag kan inte få bort mina sår, vill kanske inte heller det. Då lossnar nog du precis som skorpan från ett skrapsår. Men jag har kvar ärren såklart, så det kanske är dags att låta skorpan falla. Jag har fått Therese att göma min mobil, så jag inte ska ringa dej, för det bränner i händerna. Vill ringa. Vill för dej vara tillgänglig. Vill lyssna och förstå. Vill stundvis ha dej mer än allt annat trots dina manér.

Du kallade mej slampa vid ett tillfälle, jag kallar det; jag gör inga ursäkter för hur jag väljer att reparera det du förstörde.

Timglas

Hanna, nu tänder dem gatubelysningen bussarna åker sitt varv. Det finns människor som vill någon vart, andra som inte vågar. Jag har åkt tillsammans med dej på alla dessa bussturer. Det har varit så svart. Men vi har iaf haft varann så därav känns det ändå mer vitt än svart. Vi brukar alltid säga; vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten... oberoende årstid egentligen. men är det just tiden på året som skrämmer? Varför känner vi oss inte trygga bakom väggarna här? Jag upplever mej inte ha så dålig distans till saker i livet, inte du heller, vi har fötterna på jorden och är så där kajsa kavat många gånger. Men varför finns det en sak som lockarfram denna tunna karaktär, som bara vrider och vänder sig? Två människor som påverkar oss in i den milda grad att vi från stund till stund upplever att vi båda tappar all självktning vi haft, trampar i för stora skor.

Näe hanna, va vi behöver det är att hitta ett smartare drag, en lösning en lantärna på vår gungande båt. Jag vet att så fort vi vänder oss mot dem så känns det som att någonting öppnas. Som att någonting som tidigare inte varit levande börjar gro och växa. Men kan man leva med allt förflutet, ibland tror jag att det är vår lott att stå ut med det, för vi gör ju ändå det, vi står ut. Inte på ett nobelt sätt, givmilt, vackert sätt, utan ett jävla idiotiskt sätt. Vi som är så jävla smarta egentligen. Vi står ut på ett helt makabert, tragiskt vi tror det är magiskt men egentligen bara ett helt iq-befriat sätt.

Hanna, det är ett timglas som bara rinner, det finns inget och allt att förstå, när himlen blodröd och brinner är det natten som tränger sig på. Vi båda drömmer så konstigt igen. Samma dröm om dessa odefinierbara män som sliter på våra stackars hjärtan. Hanna, håll mig hårt, som jag håller dej hårt, för just nu skakar jag av all denna meningslöshet jag förstår ju bara det som är "vårt". Det som är mitt och hans, och ditt och hans. Inte hon mamman och hans, inte hon supernovan och hans.

Hanna, nu tänder dom gatubelysningen bussarna åker sitt varv, jag letar efter rispor i ytan
en spricka, ett hål, en skarv. Att någonstans hitta det som gör det okej, som gör det vi gör okej, som gör vår längtan och möda värt detta timglas. För det måste väl ändå komma nåt bra ur allt?
Det måste växa nånting under alla lister alla brev, alla sommrar, alla steg tillbaka? Snälla. Res mig upp, ge mej lust att hänga på, låt mej förstå varför de vill oss så illa samtidigt så väl. Jag lovar att jag ska lyssna och försöka förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå. Hitta en plats ändå. Hitta ett hem, vi två. Någonstans. Hitta en mening och förhoppningsvis: förstå.

mainstream

det känns som att man kör på "play it safe". när ämnet diskuteras så upplever jag att många kryddar starkt. att de faktiskt inte alls playar livet safe, att det tar risker och sätter sej på tåg, och bara gör saker. men om vi ska vara ärliga så är människor jävligt mainstream och följer strömmen. men vad tjänar vi på att spela alla spel som hamnar i våra händer, safe? ärade vare de som säger att vad du än gör med mej nu, så får du mej ändå. för vad är stolthet när det inte finns någon kärlek i våra liv? varför inte bara ge sej själv? men visst det finns även dem människor som ger och ger, slentrianmässigt. och då är såklart det mainstream. jag känner en tjej som inom ett par dagar kommer bli väldigt förvånad. och det är jag som kommer förvåna henne. måste bara hitta kraft och tillräckligt med pengar till ett frimärke. när ja får se hennes ansikte kommer det vara värt all tid och kraftsatsning i världen.


jag saknar therese. vi bor ihop och nu bor jag med någon annan tillfälligt. jag saknar henne. kan väl inte påstå att hon är min andra hälft. men vi har det jävligt bra ihop. och fan, ja skulle verkligen vilja vara där hon är just nu för vi har så kul. och när vi två dårar slår våra klockrena huvuden ihop så kan det inte bli mindre än perfekt. men inom sinom tid. så får även jag åka tillbaka till norrland. trodde aldrig jag skulle vilja det så intensivt. men alla strumpor har en avigsida. så även denna gävle-socka. godnatt.

ärade vare ni

ärade tonsilla palatina - äntligen är ni borta, inget kan längre stoppa mej. långt ner i halsen.
ärade morfin - jag säger bara: shit asså.
ärade moder - klippan i stormen.
ärade pappa - tack för outrötterliga stöttandet och den lugnande kunskapen du besitter. ärade bröder - stöd och humor.
ärade Emma - uppiggande duvan som satt med mej innan och efter op. och som lärde mej; ”don’t fight it, embrace it”.
ärade plain white T’s - hey there deliliah - tröst. ärade
winnerbäck - för att du får mej att förstå vad som betyder nånting.
ärade sjukvårdspersonal - som förstått och tagit hand om mej.
ärade a-lagarkvinna (som låg i sängen bredvid mej på sjukhuset som hade svalt ett halv ölglas med innehåll och skurit upp halva matstrupen) - som berättade för mej att jag nu skulle kunna bli lika duktig som henne på ölhäveri när tonsillerna var borta.
ärade narkossköterska lillan - som lugnade mej trots att jag fick beskedet att pga narkosen hade min urinblåsa slutat fungera så man var tvungen att reparera detta.
ärade nattpersonal - som inte slutade ge mej morfin då jag höll på gå under av smärta.
ärade studiegrupp - som smsat, ringt och undrat hur allt gått.
ärade mormor - trots sitt eget sjukdomstillstånd omhändertagande.
ärade dropp - gav mej näring när jag inte kunde äta.
ärade avocadosoppa - kall, god, gör gött.
ärade skattebetalare - som inte låter mej betala allt detta själv.
ärade hanna - jag vet att dina tankar är med mej trots att du fysikaliskt inte har möjligheten.
ärade första kärlek - tack för omtanken.

Berg & dalvana

Det verkar som att alla telefonlinjer har descenderat. Gatubelysningen har antingen aldrig börjat lysa eller gett efter för det jordiska. Någon har glömt ett brinnande ljus. Någon glömmer stanna upp, du glömde att säga ”jag älskar dej”. Men jag förlåter dej. Som jag alltid gör. Allting som hänt oss går igen, och kommer tillbaks. En dag har kanske allt det här glömts bort. Men för nu vet du att jag har rätt och du har fel. Ibland känns det som att vårt förhållande är en stor monolog och jag känner att jag inte har tid med all din skit. och Ja, ja jag vet vad vi förlorat. Men jag vet också att du vet, jag har rätt och du har fel. Hur kan det spela någon roll? Framtiden är ändå utom räckhåll, för oss. Men okej nu har du chansen, nu har du min fulla uppmärksamhet säg nånting, säg nånting nu. Som sista chansen i kyrkan som jag antagligen kommer ta när du gifter dej med fel person. Så säg någonting, för du vet jag får panik av dina tårar. Gör nånting nu. Nå mej, förstör någonting, slå mig, vad som helst, förstör någonting, jag överlever nog. Så efter alla löften och lögner, all kärlek och svek. Efter alla brev med upprivna känslor och krav, uppgivna rop på hjälp och kärleksförklaringar, måste jag fråga dej nu, innan du ställer dej upp i kyrkan på mitt bröllop, om du verkligen kommer finnas, om vi skulle satsa, om vi skulle ”go all in”;

När jag blir grå, när jag faller orkar du för två? När idag blir igår, kommer du att älska mig ändå? Jag lovade att jag alltid skulle vara den som stod bakom dig. Och jag skulle alltid svara när du kallade på mig. Jag skulle alltid vara den som vaktade din rygg, jag skulle alltid, alltid, alltid vara.

Står du fortfarande för samma sak? Varje år kommer vår tid igen, misstag upprepas, kärleken blir mer än eld som falnar men fortfarande glöder. En dag kanske all vår historia förintar sej själv. Det är självklart att vi längtar oss tillbaka, till allt vi var och allt vi gjorde. Men ibland skrämmer du mej, genom att säga att du är rädd att man glömmer allt. Som vi glömde hur mycket vi älskade varandra. Men snälla för nu, håll ut. Och glöm inte. Stå ut med mej, jag behöver dej, stå ut med mej. Håll ut. Jag behöver dej.

Jag älskar dej.

jag fattar allt, fast ändå ingenting

inte en dag yngre skriver jag ett brev, jag har ältat alla ord här över muggar och glas. vi kom varandra närmre du och jag i vår, och jag är verkligen tacksam för att du orkade lyssna! en sommar igen kanske nån vecka på landet, kanske nån helg i nån storstad söderut.. fan, jag känner hur det värker, ilar då och då det känns ibland som om alla har förstått utom jag. för jag fattar ingenting... ännu inte äldre tar jag tåget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare. tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer. ja, du vet hur jag är. men sen i mörkret på studentvägen 10 A i lappsjukans klimax, klickar jag fram bilder som jag har i telefon. du och jag i nån park på väg till nån konsert på ett sista försök på peaceandlove.

nu minns jag det som varmt, det där som frös i TV-soffan. dagarna vi vare sej inte hade speciellt mycket kontakt samt inte orkade prata med varann, jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet, nån säger nånting och nån annan nåt annat. jag kunde säga att jag önskar att du förstod, men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen. nu går solen upp och jag står på en balkong i en stad jag aldrig känt och tittar österut. en stad jag aldrig känt med nya smaker att förnimma. steg som måste tas bland mina böcker för mej själv. stolt som en bödel som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förståelse men jag fattar ingenting...

jag fattar ingenting och jag ser bara tecken, bilder säger stanna och bilder säger gå. skämt och sido. vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten saker förändras när tiden går. har jag väntat mig för mycket? blåste jag iväg, försvann jag nånstans i tankar och tystnaden. jag kommer inte ihåg det var för längesen det startade. du kände mig när åren var terminer, när sommaren var helig och nätterna var allt. du den föränderlige har trots allt varit densamma, som en klippa genom tiden med en hand som påverkat mej så. minns du när vi satt utanför festivalområdet i Borlänge? och lyssnade på när musiken blåste in? det var långt innan henne det var långt före allt men jag kan inte komma på att jag saknade nåt då! jag ser regnet komma närmre över älven TV:n dövar tystnaden i mörkret. tid tid... inte en dag yngre skriver jag ett brev. om att jag fattar ingenting... om det som varit om det som är. om att jag en gång var kär.

hej, brev är helt okej, våga skriv, även om de blir orsaken till kiv.

Du kom när jag var på botten, jag stod till halsen i dyn. Jag hade studentrum med wc dusch i en främmande småstad, du var kvar i någon småländsk by. Du lyfte upp mina armar du lärde mig att gå igen. Sen gjorde vi sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då. Men så kom hösten med vardagen å vi höll inte ihop. Vi tog varandra för givet och det nyfödda livet slog då liksom rot. Kanske var det just därför och vem vet kanske var det just då som vi såg början till slutet och såg till att det alltid skulle vara så. Vi är förlorare fast av olika sort, vi är samma barn fast från olika håll. Det blev ett år med förtvivlan och det blev ett år med gråt. Vi hade smultron ibland med det var korta små strån som ganska snart gick åt.

Så efter ännu en sommar och efter ännu ett bråk log vi åt varandra och sa: Vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå. Men vi är förlorare. På ett sätt är vi är förlorare. Men vi är samma barn. Nu kan vi snart inte minnas vad vi lovat och sagt. Nu har jag skaffat IKEA-möblemang och ett förstahandskontrakt, med någon annan dej, med en annan tjej. Du har nyss lämnat hemmet igen snart får du din första egna lägenhet. Du skall bli vuxen och verkar vilja bli det men tänk på allt, tänk på att jag vet. Jag säger det inte ofta. Men jag älskar dej. Tills någon annan kommer och passerar min väg och stjäl mitt (ditt) tomrum, de som du fyller. Tills dess. Så älskar jag dej.

helt ärligt va klockrent. är de inte just såhär? <---
är de nån som egentligen någonsin är helt förbannat ärlig?

det gör ont

"En båt om natten är någonting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än någonting annat på jorden.”(Ur Pappan och Havet)

strimmor

olycklig flicka -

inget/allt spelar någon roll

solnedgång

rock'n'roll

"Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det" Aldrig rätt tid. Aldrig rätt plats. Föresten kommer det aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats.






kommer
du
ihåg?




Om du verkligen vill veta vad som gick snett. Allt beror på S.Kungsgatan 31. Vi startade upp å blev kära det såg bra ut men det var början till att allting tog slut. Han å jag världens vackraste par han brukade säga att han å jag det var menat å va. Nåns farsa sa att allting handlar om att man verkligen bestämmer sig en enda gång. Så vi bestämde oss men jag kunde inte sluta slåss vet inte varför eller när men nu är det såhär. Vi la ner för alla sa vi var med fel. Ängeln du placerat på min axel skrek. Svalde å blundade skrattade å log, såg dig djupt i ögonen när gnistan dog.

Tårar rann, dörrar small dramatik. ”Tro inte att jag tänker sitta o höra på om dina nya på nåt fik”. Sen blev det augusti å lite mer liv än vi hade hoppats på. men det löste sig å nu är det vår igen å jag undrar hur du mår igen. klättermusen brukade säga de va menat å va. att vi va världens vackraste par. nu är det färdigbråkat och färdiggråtit och vi har blivit nått som är bra. massor av pollenchock och stjärnfall men inget "far åt helvete, dra!"

Stjärnfallet det är jag å du är himlen för mig varje dag.

erkännande

Erkännande: Jag samlar på dej. Jag samlar på ditt namn och din lukt, på möten och avsked. Jag samlar på hjärta och smärta. Bilder, konversationer, minnesintryck, tankar och idéer. Jag samlar på dej, allt som är ditt allt du gjort å allt du gör. Dej å dina tillbehör vill jag ha omkring mej tills jag dör. Och det är väl just därför jag kanske samlar på just dej. Det första jag fick var ditt telefonnummer. Kommer du ihåg den natten? Till och med i min djupaste sömn å dröm samlar jag på dej. Och just nu, vill jag ha dej, som jag hade dej förrut. Varför springer du aldrig ifatt mej, när de verkligen behövs? Jag vill inte tänka framåt, men e livrädd att fastna här. För nu kan det va försent, att säga som det är. Jag vill ha en sista chans, så jag säger rakt ut: jag vill ha dej nu som jag hade dej förrut! Du kan väl ringa ibland och berätta hur du mår. Du kan väl ringa ibland och fråga hur de går. Jag har försökt att tänka bort dig men det är inte så lätt. Och nu är det dags att lägga på men att stanna känns så rätt. och därför jag vill ha dej nu som jag hade dej förrut. P&L!

Chocolate Starfish And The Hot Dog Flavored Water

I
feel
really
sick.
Give
me
some
medicine.

fragment ur mitt liv

till alla dom som säger saker offentligt, men inte vill att nån ska förstå. Skål!

ingenting någonsin

du säger att ja varit elak. hur kan jag vara elak när det enda jag varit är rak.

ut ur mitt liv..

jag har nog gjort något jag ibland kommer ångra. ibland kommer gråta över. ibland skratta ibland känna lättnad över. att lämna någon, att lämna en människa är aldrig lätt men oftast om man över huvudtaget reflekterar över det så är det nog till de bästa.

tiden får visa vad som kommer hända. men för nu, jag har tagit ett steg så stort som jag tidigare aldrig gjort och jag känner mig på något sätt väldigt fri.