idag satte jag mej ner för att skriva på boken. jag satt i två timmar utan att röra tangentbordet. sen gick jag till affären handlade, kände mej tom och jävligt utsatt som människa. jag gick hem, lagade mat åt familjen. sen hände det fantastiska. efter en hel dag i farmors dödsbo med sorterande av saker, slängandes av skräp och gråtandes till minnen, så kände jag lite lugn mitt i kaoset. jag satte mej framför datorn och skrev oavbrutet in 143 minuter.
kapitlena rusade förbi och jag funderade över veronica och hennes schitzofrena älskare utomhus frusna och trötta sittandes med varandra sovandes i varandras armar. jag funderade över kärlek och dess effekt på människor. jag funderade över min familj och över händelser som nyligen trasat sönder massa vackert som tidigare funnits. jag reflekterade över kärleken jag burit och till viss del fortfarande bär för en mus som klättrar. till denna människa som inte gjort mej en hel del ont. och inte alls lika mycket gott. och jag tänkte att det är fan tur att man tänker. sen skrev jag en del av sista kapitlet i boken och nu är jag så trött att jag tänker däcka, efter att ha varit vaken varje natt sen julafton. satsar på åtta duktiga timmars sömn. vi får se hur det går.
dagens haiku
älskade flicka -
bli aldrig någons slagord,
ty du är poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar