onsdag 31 december 2008

tack för i år slut för i år

2008 var ju inte riktigt.. som man kanske tänkt sej att de skulle vara. men vi överlevde dem alla. men nu börjar 2009 om ett par timmar och jag tycker det känns märkbart annorlunda. eller det är väl vad jag innbillar mej iaf. jag tror på 2009. det har liksom inte varit världens bästa år ur många synpunkter. sen har det ju varit ett fantastiskt år från och till. men jag tror på lite mer balans 2009. och sen blir de ju logdans på midsommar och det kan ju aldrig slå fel. nu ska jag sätta på mej masken. och kejsarnens nya kläder måste täckas. sen ses vi i dimman.

bocken brann i år. det gjorde även vårt bostadsområde i umeå. man kan inte lita på någon än sej själv. men det kanske inte gör så mycket. det är dagens fråga eller kanske påstående.

dagens coldplay: Just because I'm losing. Doesn't mean I'm lost. Doesn't mean I'll stop. Doesn't mean I'm in a cross. You might be a big fish. In a little pond. Doesn't mean you've won. 'Cause along may come. A bigger one.

söndag 28 december 2008

brev till min bakgård, tack.

idag satte jag mej ner för att skriva på boken. jag satt i två timmar utan att röra tangentbordet. sen gick jag till affären handlade, kände mej tom och jävligt utsatt som människa. jag gick hem, lagade mat åt familjen. sen hände det fantastiska. efter en hel dag i farmors dödsbo med sorterande av saker, slängandes av skräp och gråtandes till minnen, så kände jag lite lugn mitt i kaoset. jag satte mej framför datorn och skrev oavbrutet in 143 minuter.

kapitlena rusade förbi och jag funderade över veronica och hennes schitzofrena älskare utomhus frusna och trötta sittandes med varandra sovandes i varandras armar. jag funderade över kärlek och dess effekt på människor. jag funderade över min familj och över händelser som nyligen trasat sönder massa vackert som tidigare funnits. jag reflekterade över kärleken jag burit och till viss del fortfarande bär för en mus som klättrar. till denna människa som inte gjort mej en hel del ont. och inte alls lika mycket gott. och jag tänkte att det är fan tur att man tänker. sen skrev jag en del av sista kapitlet i boken och nu är jag så trött att jag tänker däcka, efter att ha varit vaken varje natt sen julafton. satsar på åtta duktiga timmars sömn. vi får se hur det går.

dagens haiku

älskade flicka -
bli aldrig någons slagord,
ty du är poesi.

fredag 26 december 2008

från en bakgård ett brev

Jag fyllde år igår. Jag fyllde år 22.

Och blå himmel har synts hela dagen, men ingen rockenroll. Det finns en tätort på en slätt. Du ser det från den stora vägen och om jag reser hit till våren så kanske jag gärna kommer tillbaka just hit. Men det är om allt är förlåtet. Det sägs att man blir klokare med åren. Men jag vet inte längre.

Jag är i det röda huset med balkongen, där järnvägsbomen jämt ringer. Under den varma svarta plåten, där har jag lämnat några drömmar. Men just nu lämnar jag dig allt, för jag vill inte ha något av det. Trots att jag är här känns det som att jag är på andra sidan jorden. Du kanske hade alla svaren men jag har kämpat med en dröm. Jag ville inte ha några brustna hjärtan, inga slitningar i blodet. Jag ville bara hitta Söndermarken.

Så inte en dag yngre skriver jag en bok, jag har nu ältat alla ord här över muggar och glas. Det här borde kanske i teorin föra oss närmare men jag är tacksam om du fortsätter orka lyssna för det här kommer ta tid att smälta. Kanske till sommarn igen, kanske att det är förlåtet då för glömt kommer det aldrig bli. Fan va det värker och ilar, det känns ibland som alla har förstått utom jag att världen står och pekar stackars hon som tror att livet är en dröm hon borde växa upp.

Jag drack en kaffe hos henne, på en uteplats idag. Hon berättade sin historia och om styrkan hon fått om hur värdena ändras när sorgen kommer. Jag ville skjuta mig själv redan på bussen påvägen hem för hur svag jag har varit och hur fel jag haft. Två tmmar senare, var kvällen ändå lite lockande och framtiden ganska ljus. Ännu inte äldre tar jag en prommenad hemmifrån och tänker att jag blivit lite starkare. Tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer du vet hur jag är. Men sen i mörkret på festen i lappsjukans klimax klickar jag fram bilder som jag har i telefon. Du och jag och de andra på familjekorten hemma, i ett sista försök till att fira jul. Nu känns det nästan varmt det där som frös i TV-soffan timmarna efteråt då vi inte orkade prata med varann.

Jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet nån säger nånting nån annan nåt annat. Jag kunde säga att jag önskar att jag förstod. Men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen nu går solen ner och jag ligger i en säng i ett hem jag trodde jag kände och blickar österut. Ett hem jag trodde jag kände, antagligen med för få nya snaker att förnimma. Nu finns det bara nya steg som måste tas och samtal som måste äga rum.

Ilsken som ett bi som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förlåtelse. För just nu fattar jag ingenting. Näe jag fattar ingenting och jag ser bara tecken. Bilder som säger stanna bilder som säger gå. Vi pratar inte mera eller förlåter varandra. Det är klart att saker förändras när tiden går. Har jag förväntat mig för mycket? Blåste jag iväg, jag ser tillbaka på en radda av tecken. Jag tror jag drömde om ett liv bara utan problem utan problem då skulle jag bli lycklig.

Ni kände mig när åren var terminer när sommaren var helig och nätterna var allt. Och du har vart densamma som en klippa genom tiden med en hand som verkat räcka åt oss alla. Minns du den julen när vi satt på gungorna på gården och lyssnade på när vintern blåste in. Det var långt innan den här tragedin det var långt före allt men jag kan inte komma ihåg att jag saknade nåt då. Jag ser stormen komma närmre över floden. TV:n dövar tystnaden i mörkret, tid tid. Inte en dag yngre skriver jag en bok.

För jag är sårad till tusen och jag fattar ingenting...

torsdag 25 december 2008

smärta

familj vanilj vill fira julen snäll och söt men en bittermandel göms i deras gröt. det känns som att det begreppet fick en helt annan innebörd från igår. lite ledsen i ögat. mestadels tom. glad för att jag ska få vara i goda vänners lag. ledsen över att det inte finns några kvoter för idioter. och jag förstår nu att det inte är så lätt. att det inte bara är vitt och svart. det finns en tydlig gråskala. idioter borde sättas i kvoter, men det är svårt när det handlar om familjemedlemmar. allt får en helt annan innebörd.

nu ska jag ta ett djupt andetag och försöka sluta gråta. för det hjälper inte. och jag blir bara mer och mer uttorkad. jag hoppas att ni förstår jag hoppas att det inte blir fel ikväll. det känns som att förra året var det klättermusen. nu tänker jag iof på det också för att han är en sån jag brukade anförtro med saker. och jag har inte den möjligheten längre. så visst förs tankarna till mobilen och telefonboken för att kanske ringa och få gråta i en älskares arm. men jag gör det inte. och jag hoppas att jag inte kommer göra det ikväll heller. men jag vet inte säkert.

ingenting känns just säkert längre. tryggheten känns kall och främmande. kärleken känns mörk och långt bort. nu ska jag ställa mej i duschen och låta strålarna spola bort allt det här. för en stund i allafall.