Jag fyllde år igår. Jag fyllde år 22.
Och blå himmel har synts hela dagen, men ingen rockenroll. Det finns en tätort på en slätt. Du ser det från den stora vägen och om jag reser hit till våren så kanske jag gärna kommer tillbaka just hit. Men det är om allt är förlåtet. Det sägs att man blir klokare med åren. Men jag vet inte längre.
Jag är i det röda huset med balkongen, där järnvägsbomen jämt ringer. Under den varma svarta plåten, där har jag lämnat några drömmar. Men just nu lämnar jag dig allt, för jag vill inte ha något av det. Trots att jag är här känns det som att jag är på andra sidan jorden. Du kanske hade alla svaren men jag har kämpat med en dröm. Jag ville inte ha några brustna hjärtan, inga slitningar i blodet. Jag ville bara hitta Söndermarken.
Så inte en dag yngre skriver jag en bok, jag har nu ältat alla ord här över muggar och glas. Det här borde kanske i teorin föra oss närmare men jag är tacksam om du fortsätter orka lyssna för det här kommer ta tid att smälta. Kanske till sommarn igen, kanske att det är förlåtet då för glömt kommer det aldrig bli. Fan va det värker och ilar, det känns ibland som alla har förstått utom jag att världen står och pekar stackars hon som tror att livet är en dröm hon borde växa upp.
Jag drack en kaffe hos henne, på en uteplats idag. Hon berättade sin historia och om styrkan hon fått om hur värdena ändras när sorgen kommer. Jag ville skjuta mig själv redan på bussen påvägen hem för hur svag jag har varit och hur fel jag haft. Två tmmar senare, var kvällen ändå lite lockande och framtiden ganska ljus. Ännu inte äldre tar jag en prommenad hemmifrån och tänker att jag blivit lite starkare. Tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer du vet hur jag är. Men sen i mörkret på festen i lappsjukans klimax klickar jag fram bilder som jag har i telefon. Du och jag och de andra på familjekorten hemma, i ett sista försök till att fira jul. Nu känns det nästan varmt det där som frös i TV-soffan timmarna efteråt då vi inte orkade prata med varann.
Jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet nån säger nånting nån annan nåt annat. Jag kunde säga att jag önskar att jag förstod. Men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen nu går solen ner och jag ligger i en säng i ett hem jag trodde jag kände och blickar österut. Ett hem jag trodde jag kände, antagligen med för få nya snaker att förnimma. Nu finns det bara nya steg som måste tas och samtal som måste äga rum.
Ilsken som ett bi som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förlåtelse. För just nu fattar jag ingenting. Näe jag fattar ingenting och jag ser bara tecken. Bilder som säger stanna bilder som säger gå. Vi pratar inte mera eller förlåter varandra. Det är klart att saker förändras när tiden går. Har jag förväntat mig för mycket? Blåste jag iväg, jag ser tillbaka på en radda av tecken. Jag tror jag drömde om ett liv bara utan problem utan problem då skulle jag bli lycklig.
Ni kände mig när åren var terminer när sommaren var helig och nätterna var allt. Och du har vart densamma som en klippa genom tiden med en hand som verkat räcka åt oss alla. Minns du den julen när vi satt på gungorna på gården och lyssnade på när vintern blåste in. Det var långt innan den här tragedin det var långt före allt men jag kan inte komma ihåg att jag saknade nåt då. Jag ser stormen komma närmre över floden. TV:n dövar tystnaden i mörkret, tid tid. Inte en dag yngre skriver jag en bok.
För jag är sårad till tusen och jag fattar ingenting...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar