vill man inte vara så här?

Exiciting
Experimental
Experience

låt oss dansa som Gill och låt oss vara som de tre orden.

Det får ta den tid det tar, om så tills tårarna tar slut.. när man gråter ut.

Min kropp är en pöl på ett golv
En trasa, knappt urvriden
Anna hade en vän med en bil
Men ingen stil
Linn var genomskinlig som plastfolie
Dante var svart i sinnet
efter allt han varit med om
Vem kan klandra honom för att vilja tappa minnet
Hannah var skör som havssalt
Och rädd för allt
Så arg och avundsjuk
Men egentligen var hon också
bara en knappt urvriden vaxduk
Du var så jävla svart och vit
Och den bästa jag legat med
Jag tog ett par steg till vänster
Såg dej passera och försvinna
Ner för Pers backe finns inga bekymmer
Nedför backen bor ingen vid namnet Per
Den enda som syns till där är du
I mina drömmar men aldrig på riktigt
Förutom den enda gången
Din ryggtavla som förvandlas
Till ett sista farväl mellan oss
Du vänder dej och vinkar
Jag bestämmer mig för att detta
Detta får bli slutet och inga fler kapitel får bli skrivna
Som du sa Livet pågår här och nu
Så ta dig samman, kära du
Världen väntar på din hand
Medan du sakta försvinner runt hörnet
Står jag kvar
För jag är väl som mamma alltid sagt
Anpassningsbar
Du har gått och kommit in i mitt liv
Skapat problem och gjort mej både explosiv och kreativ
Gett mej kärlek och drängt mej i svart
Kysst mej varm och dragit efter en kvart
Anpassningsbar är ett tråkigt ord
Kanske är jag inte det längre
Det enda jag vet är att i mitt hjärta
Har det för boplats och utrymme för kärlek blivit trängre
Vi brukade äta glass i söderbacken
Du stod alltid länge och försökte välja
Tillslut valde du alltid vanilj
På sin höjd chocklad
Du var rädd att förlora
Rädd att vinna
Tänk om vaniljen var extra vaniljig denna gången
Tänk om du missade något
Tänk om ditt liv blev i oordning
Mer än det redan var alltså
Du höll kontrollen över en enda sak i ditt liv
Smaken på glassen
Under våra promenader från söder tappade du oftast glassen
Hälften på marken och hälften på dej själv
Du var charmig
En borttappad pojke med skorna i handen
Ett offer efter den förödande branden
En sällsynt snäcka på stranden
Jag var din tillfyktsort
Din starka kronhjort
Den enda som skickade dej ett födelsedagskort
Så fort jag på dej slutar vänta
Börjar mitt liv igen
Och jag börjar leva
Men som ett brev på posten
Kommer du då till mej
Som den oundvikliga november morgonfrosten
Och när den förvirringen tar fart
Tänker jag på dej
Allt är så förgängligt
Allting kan brisera snart
Men du är oförstörd för mej
Tiden går min kompis fyller år
Tiden förändras med all rätt
Men det gäller väl som i Veronica bestämmer sej för att dö
Att bara hitta ett sätt
Att hitta rätt
Jag ska aldrig mera lägga mej
Med huvudet mot ditt hår
Och aldrig älska dej igen
Men som i Hjärterdams sista sång
Sparar jag också en hållplats för dåtid
Nära Söderbacken och mitt hjärtas innersta frid
Dit kan jag gå och sakna dej

Ballongfararens morgon

känslan kommer över en och allt bara funkar. musiken flödar, konst blir gjord och det tas ingen skit på jobbet. det känns allt för 14 bast gammal att ta sån skit av tanter som inte vet vad de håller på med själv. men ja vet de är bara bittra och trötta och vill bara vara med barnbarnen som de snart kommer börja klaga på också men iaf. nu är det kväll klockan visar läggdags trots att termometern visar superdupernajsig vauteisommarnatten temperatur. imorn ska det visst regna. det ska jag ta vara på. skriva lite mer och ringa några vänner som inte är glömda men gömda.

timo räisänen vaggar mej till söms och jag återupplever gamla minnen från tidigare 2000-talet. timo var nämligen så 2005.

jag har fått sån skön jazzfeeling i mitt rum. lyssnar på marie bergman och njuter till regndroppar. tar ett glas rött och längtar till ett återseende med bandet i höst. då blir det vv (replokalen ;)) och mer rödvin och många goda skratt. det är med någon slag skräckblandad förtjusning jag ser på hösten. jag har en fantastisk avslappnad sommar men ingen av mina bästa vänner är i närheten av mej så jag kan lika gärna vara i umeå med mina kära där till hösten. T kommer bli så avundsjuk när jag imorn ringer och berättar att hela familjen har varit på La Italiano Cinque Trattoria och ätit examensmiddag. Grappa, lantbröd, mat och vin. vilken helkväll. got to love it.

föresten linnea. om du läser. jag träffade en tjej som kände Rickars Niemeli eller vad han hette. ;) halv åtta hos mej. jag måste nästan träffa karl. han verkar ju vara en legend. var det inte han din bror hade skrivit en låt om? den var ju grym. vilka underbara människor det finns. musiklaiska och omusikaliska. got to love that to. got to love a lot. :)

Dagens ord: Empati.
Dagens låt: Brett Dennen - Empathy song.
Dagens drink: Grappa.

Klas

Säg aldrig så igen
Det gör ont i mig än
Jag ville verkligen vara din vän
Det var du som lät mig gå

Addison

idag satte jag ut emelie på pallen. och skrev i min addisonbok. där skriver jag ner allt som händer mej rent sjukdomsmässigt och försöker analysera och se mönster. försöker se om jag kan undvika upprepa jobbiga saker. som gör mej sjuk.

dagen har varit kylig. ledsam som halsduk lindar in alltför mörk höstdag. jag gör en pilgrimsfärd i vårt hus och upptäcker nya saker för varje steg. det gäller bara att titta med nya ögon. andra sätt finns. känna lite kanske lukta. jag vill aldrig lämna detta huset. imorn vill jag gå till jobbet och tjäna deg. men jag vill ha detta huset kvar i mitt liv för evigt. det ska bli ett nytt mål.

jag håller på att skriva en "bucket list". saker man vill göra innan man dör. jag ska inte dö än, hoppas jag. men jag tänker mej att det är så svårt att veta vad man vill så jag börjar skriva ner lite grejjer så får vi se om jag blir mer peppad, stressad eller besviken då jag inte lyckas.

förr trodde jag det fanns människor som skulle göra vad som helst för mej. nu vet jag att sådanna finns. käraste mamma och pappa. tänka att ni älskar oss barn så villkorslöst. ibland låtsas ni vara stränga och ryter till. men ni älskar oss alltid och gör alltid allt ni kan för att vi ska må bra. ni är inga curlingföräldrar, absolut inte. men ni är bäst. ni behöver inte berätta att ni gör det, men ni finns där för oss. alltid.

I have set free my feet, from the brooken glas and concrete.

livet förändras var vi än går och jag visste såklart redan från början att det inte alltid skulle vara vi två.

på vägen som fortsatte förstod jag också, att oavsätt vad jag gör, kommer jag, när jag ser dej alltid vara och känna mej skör. det är sant. varje gång jag träffar dej eller pratar med dej, eller får ett livstecken så blir jag ett barn och en moder på samma gång och du får min värld att snurra. och jag känner mej viktig och bra. detta händer varje gång. och jag är för evigt tacksam, och glad, för att jag haft dej i mitt liv i snart ett decenium. för så mycket som jag lärt mej, om mej själv, när jag varit med dej. så mycket, har jag inte lärt mej med någon annan. idag insåg jag detta och en annan väldigt viktig sak. man kommer aldrig komma över någon som man tyckt om så mycket som jag tyckt om dej. man kanske faktiskt inte behöver göra det heller. jag behöver inte göra det. man kanske kan ha denna person med sej i minnena. jag kan ha dej med i minnet. det bra och det dåliga, i en speciell del av hjärtat.

man kan plocka rosen men lämna kvar taggen.

för det är taggen som får oss att blöda. inte själva rosen. rosen är bara, den rör oss inte på ett dåligt sätt. man kan ha kvar rosen. så från och med nu så kommer jag ha dej kvar. jag tänker inte försöka bli av med dej mer, för jag har verkligen försökt och det har egentligen bara gjort saken värre. jag älskar dej. jag kommer ha dej kvar. som en postitlapp i huvudet. nu när jag har tagit alla mina känslor och minnen i handen och låter de promenera bredvid mej. så låter jag dej vara kvar. jag låter dej bara vara och känslorna och minnena får promenera bredvid mej så länge de har lust...