Timglas

Hanna, nu tänder dem gatubelysningen bussarna åker sitt varv. Det finns människor som vill någon vart, andra som inte vågar. Jag har åkt tillsammans med dej på alla dessa bussturer. Det har varit så svart. Men vi har iaf haft varann så därav känns det ändå mer vitt än svart. Vi brukar alltid säga; vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten... oberoende årstid egentligen. men är det just tiden på året som skrämmer? Varför känner vi oss inte trygga bakom väggarna här? Jag upplever mej inte ha så dålig distans till saker i livet, inte du heller, vi har fötterna på jorden och är så där kajsa kavat många gånger. Men varför finns det en sak som lockarfram denna tunna karaktär, som bara vrider och vänder sig? Två människor som påverkar oss in i den milda grad att vi från stund till stund upplever att vi båda tappar all självktning vi haft, trampar i för stora skor.

Näe hanna, va vi behöver det är att hitta ett smartare drag, en lösning en lantärna på vår gungande båt. Jag vet att så fort vi vänder oss mot dem så känns det som att någonting öppnas. Som att någonting som tidigare inte varit levande börjar gro och växa. Men kan man leva med allt förflutet, ibland tror jag att det är vår lott att stå ut med det, för vi gör ju ändå det, vi står ut. Inte på ett nobelt sätt, givmilt, vackert sätt, utan ett jävla idiotiskt sätt. Vi som är så jävla smarta egentligen. Vi står ut på ett helt makabert, tragiskt vi tror det är magiskt men egentligen bara ett helt iq-befriat sätt.

Hanna, det är ett timglas som bara rinner, det finns inget och allt att förstå, när himlen blodröd och brinner är det natten som tränger sig på. Vi båda drömmer så konstigt igen. Samma dröm om dessa odefinierbara män som sliter på våra stackars hjärtan. Hanna, håll mig hårt, som jag håller dej hårt, för just nu skakar jag av all denna meningslöshet jag förstår ju bara det som är "vårt". Det som är mitt och hans, och ditt och hans. Inte hon mamman och hans, inte hon supernovan och hans.

Hanna, nu tänder dom gatubelysningen bussarna åker sitt varv, jag letar efter rispor i ytan
en spricka, ett hål, en skarv. Att någonstans hitta det som gör det okej, som gör det vi gör okej, som gör vår längtan och möda värt detta timglas. För det måste väl ändå komma nåt bra ur allt?
Det måste växa nånting under alla lister alla brev, alla sommrar, alla steg tillbaka? Snälla. Res mig upp, ge mej lust att hänga på, låt mej förstå varför de vill oss så illa samtidigt så väl. Jag lovar att jag ska lyssna och försöka förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå. Hitta en plats ändå. Hitta ett hem, vi två. Någonstans. Hitta en mening och förhoppningsvis: förstå.