Addisons sjukdom och läkarna

Det finns många bra läkare. Jag har dock inte träffat så många som haft det mesta. Jag har träffat de som jag i efterhand har förstått kanske inte borde jobba med människor utan borde vara briljanta inom forskning på området snarare än att arbeta kliniskt. Tyvärr så har jag nog i stunden inte förstått att det var dem det var fel på utan snarare sett ner på mig själv och slagit mig själv för att jag inte uttryckt mig tillräckligt bra osv.

Under ett besök jag hade förra året med en framstående läkare i Sverige som troligtvis är top 10 i Sverige inom sitt forskningsområde så fick jag höra att en "typisk" patient med Addisons sjukdom är en kvinna i medelåldern som lever ensam och har katt.

Detta uttalande föranleddes av att han frågade mig om min hälsa och hur allt var och jag berättade då att jag träffat min livs kärlek. Han var chockad över att jag som Addisonpatient och dessutom överviktig hade nått en sådan framgång. Hans erfarenhet var att om man fått Addisons sjukdom och inte hade någon partner var att man nog aldrig fick en partner.

När jag fick höra detta så lyssnade jag ingående och försökte förstå vad han menade utan att ta illa upp. Jag stängde som så många gånger tidigare av mina känslor för att ta in information och hantera en jobbig situation. Min logik sa att Han är en framstående läkare som har hjälpt mig något otroligt eftersom att han ställt flera diagnoser på mig som flera läkare på andra orter missat. Detta har gjort att jag sett upp till honom och litat på honom för att jag förstått att han är skärpt och kan det han håller på med. Men jag fick inte ihop det. Jag kände mig i efterhand kränkt och sårad och jag gödde min oro och osäkerhet kring en inneboende känsla av ensamhet och om att förbli ensam. En känsla som varit nära sammankopplad med mina sjukdomar.

Så här i efterhand så har jag förstått att han inte har allt. Det är viktigt att det finns vissa som kan extremt mycket om ett område på detaljnivå och ibland sammanfaller det med att dessa människor inte har den bästa sociala kompetensen och taktfullheten. Det är förståeligt och okej till viss del men det jag försöker komma till är att vi som patienter inte ska känna oss dumma, förolämpade eller ta åt oss av läkares dåliga sociala kompetens och obefintliga taktfullhet.

Det är inte jag som är överkänslig. Jag har inte missförstått. Han har uttryckt sig klumpigt och detta var inte första gången. Det tog långt tid för mig att förstå att hans ord inte var lag. Att det var en brist hos honom och inte hos mig.

Vi med kroniska sjukdomar träffar och kommer träffa många läkare genom våra liv och vi måste vara starka i det och i oss själva. En del av det kanske är att lära sig mer om sig själv och sina sjukdomar. En annan del är precis som för alla andra "normala" människor att jobba med sig själv och sin självkänsla. Så att när det kommer en mörk dag när någon är okänslig och socialt inkompetent så klarar vi av det och kommer ut från det läkarbesöket snarare stärkta än med rispor och sår.