Senaste gången jag hamnade på akuten var jag säker på att jag var påväg att få en kris. Jag hade haft feber, försökt kompensera med extra kortison, salt och vätska men jag blev bara sämre. Jag och min Niklas gjorde en avvägning att istället för att kämpa på hemma kanske det var lika bra att åka in och få hjälp. Det var nog bra för det visade sig vara närmare en kris än vad vi trott. Det visade sig att det var en rubbning i mina elektrolyter och att jag hade en infektion som troligtvis orsakat detta.
Väl inne på akuten så gick det oväntat smidigt. Den obligatoriska AT-läkaren som klämde på min mage och i utbildningssyfte ställde massor med frågor fick dock ut för att jag var otålig. Jag talade om för honom hur det låg till och vad som var fel. Då sa han ödmjukt att han hörde vad jag sa men att han ändå gärna ställde frågorna för att om det mot förmodan var något annat än en dipp i Addisons sjukdom så skulle vi ju missa det om inte han frågade sina frågor.
Jag blev ställd och fick lite dåligt samvete. Efter vad det känns som miljontals timmar på akutmottagningar runt om i landet så finns det inte så mycket tålamod för att bli klämd på magen alla gånger, men han hade ju en poäng. Jag förutsätter nästan alltid att det är något som är i obalans i Addisons sjukdom när jag mår dåligt. Det är inte så lätt att inte göra det eftersom att det känns som att allt hänger samman med detta.
Jag kan inte bestämma mig om det var positivt eller negativt att AT-läkare fick mig ifrågasätta mina symtom. På ett sätt känns det nyttigt för det är klart att jag har ju tidigare mått dåligt och trott att det varit Addisons sjukdom och jag har fått ökade kortisondoser och sen har det mycket senare visat sig att det varit andra autoimmuna sjukdom. Samtidigt så ger ifrågasättningen mig mer tvivel på mina symtom och min självkänsla. Känner jag verkligen det jag känner och vad är det egentligen som jag känner.. Total förvirring. Jag tror att jag enas med mig själv om att det är bra ändå. För det har varit så förödande när de missat andra diagnoser. Det har orsakat mig så mycket smärta och sorg så nästa gång AT-läkaren klämmer på min mage och frågar mig frågor så ska jag försöka ha ett öppet sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar