Det avgörande är hur vi hanterar förändringarna och händelser inte att det händer något i sig. Förut trodde jag att det var självvalt att vara ensamstående och att jag trivdes med det. Men egentligen var jag väldigt ensam och längtade efter närhet.
När vi var barn skrek vi efter närhet och som vuxna lär vi oss sluta skrika men behovet upphör inte. Det dör inte. Det är bara undertryckt. Vi är konstruerade för ett liv i samspel på något sätt.
När jag var sjuk var inte det första jag tänkte på närhet och sex. Jag kände mig definitivt inte attraktiv. Niklas fick mig dock att känna mig så. Känna allt. Jag träffade honom när jag var som allra sjukast. Jag borde varit som minst attraktiv då. Jag kände mig i alla fall så. Men han såg något. Han såg det jag hade glömt. Och han lyfte upp mig.
Relationer är aldrig lätt men jag tror ändå på att släppa in människor även då det känns omöjligt. Säga ja till personen. Våga. Det vinner man på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar