livet förändras var vi än går och jag visste såklart redan från början att det inte alltid skulle vara vi två.
på vägen som fortsatte förstod jag också, att oavsätt vad jag gör, kommer jag, när jag ser dej alltid vara och känna mej skör. det är sant. varje gång jag träffar dej eller pratar med dej, eller får ett livstecken så blir jag ett barn och en moder på samma gång och du får min värld att snurra. och jag känner mej viktig och bra. detta händer varje gång. och jag är för evigt tacksam, och glad, för att jag haft dej i mitt liv i snart ett decenium. för så mycket som jag lärt mej, om mej själv, när jag varit med dej. så mycket, har jag inte lärt mej med någon annan. idag insåg jag detta och en annan väldigt viktig sak. man kommer aldrig komma över någon som man tyckt om så mycket som jag tyckt om dej. man kanske faktiskt inte behöver göra det heller. jag behöver inte göra det. man kanske kan ha denna person med sej i minnena. jag kan ha dej med i minnet. det bra och det dåliga, i en speciell del av hjärtat.
man kan plocka rosen men lämna kvar taggen.
för det är taggen som får oss att blöda. inte själva rosen. rosen är bara, den rör oss inte på ett dåligt sätt. man kan ha kvar rosen. så från och med nu så kommer jag ha dej kvar. jag tänker inte försöka bli av med dej mer, för jag har verkligen försökt och det har egentligen bara gjort saken värre. jag älskar dej. jag kommer ha dej kvar. som en postitlapp i huvudet. nu när jag har tagit alla mina känslor och minnen i handen och låter de promenera bredvid mej. så låter jag dej vara kvar. jag låter dej bara vara och känslorna och minnena får promenera bredvid mej så länge de har lust...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar