Hösten 2006

Hösten/Vintern 2006 fick jag diagnosen Addisons sjukdom. Jag hade dock varit sjuk långt innan jag fick diagnosen med diffusa symtom och återkommande infektioner som var svåra att härleda till diagnosen Addisons sjukdom. Under ungefär ett år innan jag diagnostiserades gick jag omkring som i en dimma och fattade ingenting. Jag trodde då att det berodde på att jag var hjärtekrossad och att jag precis tagit studenten till sommaren 2005. Det var också det jag fick höra från omgivningen att det var bara att kämpa på. Man kan ju bli ganska förvirrad och oroad när man slutar gymnasiet och inte veta vart resten av livet ska ta vägen. Det känns rätt normalt att härleda en del av de symtomen som jag hade till att jag var under mycket stress och hade stora beslut att fatta. Men eftersom att jag kände mig så urblåst i hjärnan och kroppen så hade jag svårt att fatta beslut vilket stressade ännu mer.

För att göra en lång histora kort så bestämde jag mig i alla fall för en sak mitt i viktnedgången, illamåendet och kräkningarna att jag åtminstonde skulle ta mig iväg till andra sidan jorden för att göra min drömresa innan jag skärpte till mig och gjorde något med mitt liv. Jag åkte till Australien och hamnade samma dag som jag landade på andra sidan jorden på akuten där eftersom att jag kräkts hela flygresan ner, tuppat av och varit medvetslös. Jag gjorde massor med tester och fick massor med vätska och så fick jag diagnosen uttorkad och skickades iväg ut på äventyr med några illamåendetabletter som kunde tas i samband med måltid för att minska det kraftiga illamåendet som jag hade. Återigen för att göra en väldigt lång historia kort så pallade jag inte att resa runt särskilt länge. Så riktigt sjuk som jag var efter 3 veckor i Australien så fick jag flyga hem i slutet på den fjärde veckan. När jag kom hem så fortsatte de undersökningarna som hållt på det senaste året och jag fortsatte att bli sämre och kräkas varje dag. Tillslut så tog mamma med mig akut till familjeläkaren en dag. Jag kunde inte stå upprätt utan var böjd som en ostkrok och läkaren hade vettet nog att skicka mig till akuten med misstanke om Addisons sjukdom.

Det tog ett par veckor men tillslut fick jag diagnosen och även om det krossade mig var det en lättnad att förstå vad det var som var fel. Sedan den dagen jag fick mediciner och började känna mig piggare så plöjde jag på som vanligt. Jag började plugga ett par månader senare och flyttade kort därefter hemifrån och började studera till Arbetsterapeut i Umeå. Jag bad aldrig om någon särbehandling förutom att ingen skulle dricka ur mitt glas eftersom att jag var rätt känslig i immunförsvaret. Jag har sedan dess legat inne på sjukhus ett 20-tal gånger och haft ca 10 Addisonkriser mycket för att jag har varit ung och dum och inte tagit min sjukdom och mina symtom på allvar. Slarvat med sömn och mediciner och inte förstått hur viktigt det är med det och att undvika infektioner så gott man kan. Jag har dessutom fått fler sjukdomar och trots detta aldrig stannat upp till den dagen jag ofrivilligt stannade upp för att jag inte tog mig ur min egen säng. Till en början trodde jag att det var psykiskt. Men det visade sig att det var ytterligare en autoimmun sjukdom.

Jag kommer delge i bloggen och förhoppnignsvis så småningom i en bok kring alla mina upplevelser kring sjukdomen och vården jag erfarit. Jag vet att jag själv har haft stor hjälp av andra som delgett mig sina historier och tips och det är vad jag nu vill göra för andra. Det kanske inte alltid kommer vara intressant att läsa mina terapiinlägg men det får ni stå ut med.