Timglas

Hanna, nu tänder dem gatubelysningen bussarna åker sitt varv. Det finns människor som vill någon vart, andra som inte vågar. Jag har åkt tillsammans med dej på alla dessa bussturer. Det har varit så svart. Men vi har iaf haft varann så därav känns det ändå mer vitt än svart. Vi brukar alltid säga; vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten... oberoende årstid egentligen. men är det just tiden på året som skrämmer? Varför känner vi oss inte trygga bakom väggarna här? Jag upplever mej inte ha så dålig distans till saker i livet, inte du heller, vi har fötterna på jorden och är så där kajsa kavat många gånger. Men varför finns det en sak som lockarfram denna tunna karaktär, som bara vrider och vänder sig? Två människor som påverkar oss in i den milda grad att vi från stund till stund upplever att vi båda tappar all självktning vi haft, trampar i för stora skor.

Näe hanna, va vi behöver det är att hitta ett smartare drag, en lösning en lantärna på vår gungande båt. Jag vet att så fort vi vänder oss mot dem så känns det som att någonting öppnas. Som att någonting som tidigare inte varit levande börjar gro och växa. Men kan man leva med allt förflutet, ibland tror jag att det är vår lott att stå ut med det, för vi gör ju ändå det, vi står ut. Inte på ett nobelt sätt, givmilt, vackert sätt, utan ett jävla idiotiskt sätt. Vi som är så jävla smarta egentligen. Vi står ut på ett helt makabert, tragiskt vi tror det är magiskt men egentligen bara ett helt iq-befriat sätt.

Hanna, det är ett timglas som bara rinner, det finns inget och allt att förstå, när himlen blodröd och brinner är det natten som tränger sig på. Vi båda drömmer så konstigt igen. Samma dröm om dessa odefinierbara män som sliter på våra stackars hjärtan. Hanna, håll mig hårt, som jag håller dej hårt, för just nu skakar jag av all denna meningslöshet jag förstår ju bara det som är "vårt". Det som är mitt och hans, och ditt och hans. Inte hon mamman och hans, inte hon supernovan och hans.

Hanna, nu tänder dom gatubelysningen bussarna åker sitt varv, jag letar efter rispor i ytan
en spricka, ett hål, en skarv. Att någonstans hitta det som gör det okej, som gör det vi gör okej, som gör vår längtan och möda värt detta timglas. För det måste väl ändå komma nåt bra ur allt?
Det måste växa nånting under alla lister alla brev, alla sommrar, alla steg tillbaka? Snälla. Res mig upp, ge mej lust att hänga på, låt mej förstå varför de vill oss så illa samtidigt så väl. Jag lovar att jag ska lyssna och försöka förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå. Hitta en plats ändå. Hitta ett hem, vi två. Någonstans. Hitta en mening och förhoppningsvis: förstå.

mainstream

det känns som att man kör på "play it safe". när ämnet diskuteras så upplever jag att många kryddar starkt. att de faktiskt inte alls playar livet safe, att det tar risker och sätter sej på tåg, och bara gör saker. men om vi ska vara ärliga så är människor jävligt mainstream och följer strömmen. men vad tjänar vi på att spela alla spel som hamnar i våra händer, safe? ärade vare de som säger att vad du än gör med mej nu, så får du mej ändå. för vad är stolthet när det inte finns någon kärlek i våra liv? varför inte bara ge sej själv? men visst det finns även dem människor som ger och ger, slentrianmässigt. och då är såklart det mainstream. jag känner en tjej som inom ett par dagar kommer bli väldigt förvånad. och det är jag som kommer förvåna henne. måste bara hitta kraft och tillräckligt med pengar till ett frimärke. när ja får se hennes ansikte kommer det vara värt all tid och kraftsatsning i världen.


jag saknar therese. vi bor ihop och nu bor jag med någon annan tillfälligt. jag saknar henne. kan väl inte påstå att hon är min andra hälft. men vi har det jävligt bra ihop. och fan, ja skulle verkligen vilja vara där hon är just nu för vi har så kul. och när vi två dårar slår våra klockrena huvuden ihop så kan det inte bli mindre än perfekt. men inom sinom tid. så får även jag åka tillbaka till norrland. trodde aldrig jag skulle vilja det så intensivt. men alla strumpor har en avigsida. så även denna gävle-socka. godnatt.

ärade vare ni

ärade tonsilla palatina - äntligen är ni borta, inget kan längre stoppa mej. långt ner i halsen.
ärade morfin - jag säger bara: shit asså.
ärade moder - klippan i stormen.
ärade pappa - tack för outrötterliga stöttandet och den lugnande kunskapen du besitter. ärade bröder - stöd och humor.
ärade Emma - uppiggande duvan som satt med mej innan och efter op. och som lärde mej; ”don’t fight it, embrace it”.
ärade plain white T’s - hey there deliliah - tröst. ärade
winnerbäck - för att du får mej att förstå vad som betyder nånting.
ärade sjukvårdspersonal - som förstått och tagit hand om mej.
ärade a-lagarkvinna (som låg i sängen bredvid mej på sjukhuset som hade svalt ett halv ölglas med innehåll och skurit upp halva matstrupen) - som berättade för mej att jag nu skulle kunna bli lika duktig som henne på ölhäveri när tonsillerna var borta.
ärade narkossköterska lillan - som lugnade mej trots att jag fick beskedet att pga narkosen hade min urinblåsa slutat fungera så man var tvungen att reparera detta.
ärade nattpersonal - som inte slutade ge mej morfin då jag höll på gå under av smärta.
ärade studiegrupp - som smsat, ringt och undrat hur allt gått.
ärade mormor - trots sitt eget sjukdomstillstånd omhändertagande.
ärade dropp - gav mej näring när jag inte kunde äta.
ärade avocadosoppa - kall, god, gör gött.
ärade skattebetalare - som inte låter mej betala allt detta själv.
ärade hanna - jag vet att dina tankar är med mej trots att du fysikaliskt inte har möjligheten.
ärade första kärlek - tack för omtanken.