Jag borde kanske veta vem jag är nu men varje dag kommer det ny fakta som gör att jag ryggar tillbaka och inser att jag inte alls vet vem jag är. Vad jag vill och vad jag tror jag ska göra med mitt liv. Det känns som ett gränsland. En borderline liksom. Var fan går gränsen?
Jag känner ingen som är lugn inför sommaren som står i samma leriga gummistövlar som jag. Det är inte lätt. Vi vet ingenting. Vissa vet inte ens om det är rätt yrke de har läst till i flera år. Andra vill inte lämna skolans varma trygga stödjande stabila famn. Så här sitter jag nu. Inväntar att ett par hyresvärdar ska komma och granska mina tankar och beslut i ett mörkt mellanmjölkliknande landskap av tvivel. Fan jag börjar nästan gråta av tanken på all auktoritet som kommer springa fritt i molekylerna omkring mej inom... tja säg en timme. Den kommande timmen vad kommer jag göra då liksom? Kommer jag göra något för att kuva ångesten jag känner? Näee. Antagligen inte. Jag kommer ju inte komma på en lösning så snabbt även om jag jobbar bra under press. Jag kanske väljer att byta samtalsämne eller ta en promenad mitt i allt. Eller så lägger jag mej ner bara och låter själen lämna kroppen.
Ah det känns nästan som det bästa alternativet. Bara ta emot och svälja liksom. Fy fan vilken ångest. Jag vill inte. Men cool som jag är så gör jag det ändå. Smärta är det nya svart. Känslan är överväldigande men det är lika bra att få det överstökat. Skriva ett CV nu känns destruktivt. ingen kommer vilja anställa mej. Emotjej som gillar att ligga inne och titta serier, fett lite jobb får man då tror jag. Gråter inför auktoriteter och har ett abnormalt intresse av vampyrer och gillar egentligen inte verkligheten alls. Vill leva i en av sina favoritböcker.
