kallt krig

jag tror jag har nått. det kliar. det värker. det går inte över. jag kan inte göra något för att minska värken, smärtan, klådan. jag tror jag har nått. det fungerar så här. var tredje dag mår jag okej. ingen värk, ingen ångest. var tredje dag. de andra dagarna emellan mår jag skitdåligt. jag vet inte vad det är. ingen vet vad det är. jag kan inte prata med mina föräldrar. jag kan inte prata med många andra heller. det har hänt nått helt fantastiskt och jag kan inte glädjas. jag känner mig riktigt usel på grund av detta. jag vill glädjas. tåras av glädje. jag vill kramas. men istället skriker och slåss jag. spika spikar på min kropp så ingen kan komma nära. det är faktiskt helt sant. inget hittepå. det är så sant det kan bli. och stackars mamma som försöker kramas hela tiden. krama bort smärtan. men blir stucken hela tiden. jag försöker le. eller jag försöker att inte gråta och inte prata med någon så kanske ingen märker. men det märks och inget funkar.

verkligen ingenting funkar.

jag har rätt du har fel

Allting går igen, kommer tillbaks. En dag ska alla skulderna betalas.

Har inte haft tid med all din skit. Ja, jag vet vad vi förlorat, och jag vet att du vet. Jag har rätt. Jag har rätt, du har fel. Javisst, så längtar vi tillbaks till allt vi ljög om allt vi hade. Hur kan det spela någon roll? Framtiden är ändå utom räckhåll för oss. Säg nånting, säg nånting nu. Du vet att jag får panik av dina tårar. Gör nånting nu. Förstör nånting, Slå mig, förstör nåt,jag överlever. Jag skulle alltid vara den som stod bakom dig. Jag skulle alltid svara när du kallade på mig. Jag skulle alltid vara den som vaktade din rygg. Du skulle alltid, alltid, för all tid vara...

Den som går igen, kommer tillbaks. En dag ska alla skulderna betalas.

Gränslandet

Jag borde kanske veta vem jag är nu men varje dag kommer det ny fakta som gör att jag ryggar tillbaka och inser att jag inte alls vet vem jag är. Vad jag vill och vad jag tror jag ska göra med mitt liv. Det känns som ett gränsland. En borderline liksom. Var fan går gränsen?

Jag känner ingen som är lugn inför sommaren som står i samma leriga gummistövlar som jag. Det är inte lätt. Vi vet ingenting. Vissa vet inte ens om det är rätt yrke de har läst till i flera år. Andra vill inte lämna skolans varma trygga stödjande stabila famn. Så här sitter jag nu. Inväntar att ett par hyresvärdar ska komma och granska mina tankar och beslut i ett mörkt mellanmjölkliknande landskap av tvivel. Fan jag börjar nästan gråta av tanken på all auktoritet som kommer springa fritt i molekylerna omkring mej inom... tja säg en timme. Den kommande timmen vad kommer jag göra då liksom? Kommer jag göra något för att kuva ångesten jag känner? Näee. Antagligen inte. Jag kommer ju inte komma på en lösning så snabbt även om jag jobbar bra under press. Jag kanske väljer att byta samtalsämne eller ta en promenad mitt i allt. Eller så lägger jag mej ner bara och låter själen lämna kroppen.

Ah det känns nästan som det bästa alternativet. Bara ta emot och svälja liksom. Fy fan vilken ångest. Jag vill inte. Men cool som jag är så gör jag det ändå. Smärta är det nya svart. Känslan är överväldigande men det är lika bra att få det överstökat. Skriva ett CV nu känns destruktivt. ingen kommer vilja anställa mej. Emotjej som gillar att ligga inne och titta serier, fett lite jobb får man då tror jag. Gråter inför auktoriteter och har ett abnormalt intresse av vampyrer och gillar egentligen inte verkligheten alls. Vill leva i en av sina favoritböcker.

hälsa

.

skapande

..

kreativitet

...