Jag kommer aldrig glömma måndag 110328

Du lägger din förtrollning utan svek och obehag. Du studsar fram som skum på vågen med min dragningskraft som lag. Din viskning är ett vackert ord, ditt skrik är en fanfar. Till lusten och den röda leken, och till drömmarna du har. Egentligen talar vi inget konstigt språk och vi tvivlar ingenstans. För vi vet att blir det inte nu, då blir det inte alls. Så kom nära, kom så nära du kan. Ingenting hindrar dig, kom, ta min hand. Så nära är det enda vi kan, ingenting eller ta min hand.

Som klippan bryter vågen, så kastas jag mot skyn. Och du lyser som en fyr i natten och lär mig medan du styr. Att min lycka är en vacker röst, min sorg ett instrument. De spelar mina sånger nu, och de berättar vad som hänt. De sjunger på ett eget språk, och de tvivlar ingenstans. För de vet att blir det inte nu, så blir det inte alls. Så kom hem och kom nära.

Jag säger det försiktigt att jag saknar dig ibland. Som om jag var ett regn på havet som aldrig finner land. Och jag vill vara kvinna nu och du ska va min man. Dina ögon speglar det du läser i min hand. Och där står det på ett annat språk, ett språk vi inte kan. Där står att blir det inte nu, blir det inte alls.

en vacker dag

det finns alltid någonting att betrakta. något att reflektera kring. det är bara det att jag inte orkar. allt börjar dock falla på plats nu. allt jobbigt, all smärta har kommit från sjukdom och skada. jag har spenderat så mycket tid i tron om att det har varit något helt annat. när det i själva verket inte alls varit jag som varit lat eller dålig. tänk att sjukdom kan göra så man tappar tron på sig själv. idag har jag flätat mitt hår och tagit en promenad på avdelningen. jag försöker göra så gott jag kan med det jag har idag.

jag har för många känslor

förälskelseöveraskningskänsla. att förälska sig i det normala jaget. när symtomen från sjukdomen försvinner och jag blir tydligare. då blir jag förälskad. för jag tycker om mig själv. men jag tycker inte om min sjukdom och vad den gör mot mig. när jag blir sjuk blir jag domnad och avtrubbad. varje gång det händer känns det som om jag tappar bort mig. när jag sakteliga kommer tillbaka känner jag den styrka som jag upplever vara jag. och fan det känns bra.

jag tappade min ena hörlur i ett vattenglas nyss. den fungerar ändå. det känns skönt. e.lejon var här igår. med SUSHI. det var dögott. jag är glad. igår skrev jag brev till folk jag känner för det kändes som om jag skulle dö. idag känns det som om jag kommer leva. jag älskar er. ni betyder så mycket. och mamma betyder så mycket. hon är min båt, min mast och mitt segel. hon är jag och jag är hon. jag ser fram emot att mamma kommer idag och sitter här med mig. jag älskar min mami.

ja vad händer. något har hänt. och något händer i denna stund. men vad det är det vet varken jag eller pappa doktorn eller doktorn på sjukhuset. jag har fina människor omkring mig dock. och jag har besök minst ett om dagen. idag har sara varit här. och jonte, staffan och sofia. även om det bara är en timme så är det tillräckligt för de är energi. och syre. som ny luft att andas i töcknet av mediciner och hjärtapparater. jag läser dessutom en bok eller försöker när jag kan koncentrera mig tillräckligt; capriniha och döden. uppiggande, not.

det känns dock lite klarare i huvudet. inte samma töcken som i onsdags torsdags. det blir bättre. men hur ska allt bli sen? jag måste ha en plan och just nu orkar jag inte. så det får vänta. jag pratade m K idag. han har ringt varje dag sen jag åkte in. det förvånar mig varje gång jag hör hans röst. men det har varit bra. jag har fått prata om annat och vila ifrån ångesttankar kring sjukdom och orkeslösheten. imorn ska e.lejon komma o hälsa på. det är som en ström av människor när jag tänker efter. fina människor. :) det kommer bli bra säger alla. jag tror dom, men bara ibland. det låter mycket dramatiskt detta. men det är för att det är det. jag ligger inte på intensiven. jag håller inte på att dö snabbt. men något håller på/har hållt på att falla samman i flera månader medan inget har gjorts. så det har varit som en långsam mer plågsam process. fast jag vet ju inte hur det är när det går fort det kanske är lika plågsamt.

nu ska jag byta nål och ta fler prover. och vila. sen kommer mamma och då ska jag krypa upp i hennes famn och låta det falla en tår. för det får man i mammas famn.