ja vad händer. något har hänt. och något händer i denna stund. men vad det är det vet varken jag eller pappa doktorn eller doktorn på sjukhuset. jag har fina människor omkring mig dock. och jag har besök minst ett om dagen. idag har sara varit här. och jonte, staffan och sofia. även om det bara är en timme så är det tillräckligt för de är energi. och syre. som ny luft att andas i töcknet av mediciner och hjärtapparater. jag läser dessutom en bok eller försöker när jag kan koncentrera mig tillräckligt; capriniha och döden. uppiggande, not.

det känns dock lite klarare i huvudet. inte samma töcken som i onsdags torsdags. det blir bättre. men hur ska allt bli sen? jag måste ha en plan och just nu orkar jag inte. så det får vänta. jag pratade m K idag. han har ringt varje dag sen jag åkte in. det förvånar mig varje gång jag hör hans röst. men det har varit bra. jag har fått prata om annat och vila ifrån ångesttankar kring sjukdom och orkeslösheten. imorn ska e.lejon komma o hälsa på. det är som en ström av människor när jag tänker efter. fina människor. :) det kommer bli bra säger alla. jag tror dom, men bara ibland. det låter mycket dramatiskt detta. men det är för att det är det. jag ligger inte på intensiven. jag håller inte på att dö snabbt. men något håller på/har hållt på att falla samman i flera månader medan inget har gjorts. så det har varit som en långsam mer plågsam process. fast jag vet ju inte hur det är när det går fort det kanske är lika plågsamt.

nu ska jag byta nål och ta fler prover. och vila. sen kommer mamma och då ska jag krypa upp i hennes famn och låta det falla en tår. för det får man i mammas famn.