Du ska va president

alla färger går inte att se samtidigt. man ser inget istället. eller man ser ju massor men man kan ju inte se alla färger samtidigt. alla känslor går inte att känna samtidigt. eller man känner ju alla känslor samtidigt men det går inte att urskilja en känsla ur alla de känslorna så man tror att man inte känner någonting.

men man vet att om man kan göra dinosaurieskriket då och då. så är man inte helt lost som människa. eller dinosaurie heller. jag vill åka till new york. jag vill gå på zoo. jag vill dricka vin i pourtogal. jag vill sitta på ett tåg mot paris och låta tiden gå. jag vill måla klart i mitt rum. men jag gör inget för jag känner allt.

Life is a beach and then you dive.

Vad vill man egentligen. Nej, alltså vad vill man. Vill man ha ett hus och tre barn och en hyffsad bra bil som alla får plats i och. Ja. Vad vill man.

Jag vill må bra. Jag vill att folk ska förstå. Jag vill ha upprättelse. Och jag vill skriva. Jag tycker om att skriva och jag skriver så mycket jag orkar och hinner. Och snart har jag en hel bok. Massor med sidor. Jag vill göra det. Så vad krävs egentligen då. För att nå det man vill.

Det är där det tar stopp för mig. För jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt länge för att ta tag och skriva en lista på vad jag skulle behöva överkomma för hinder för att nå dit jag vill. Så det känns långt bort just nu.

En i Addisonföreningen har gett ut en bok. Byt inriktning på sitt liv helt och fullt. Det är inte om Addison utan en roman. En bok bara. Hon va sjukskriven och hittade motivationen till att skriva och på kuppen förändra sitt liv.

Jag vill också göra det. Jag vill bli en solskenshistoria. En tjej som fick ett sjukdomsbesked efter ett annat men som under sin sjukskrivning skrev en hel bok om allt och fick sen massa pengar pågrund avdet. Och sen fixade ett eget företag och föreläste. Jag vill va den personen. Det är vad jag vill.

Pappa frågade mig för en vecka sen. Vad är det jag egentligen vill. Just nu. Vad vill jag. Då kunde jag inte svara även om det var samma svar som nu. Men nu så vet jag att det är vad jag vill.

Jag ska bara bara först.

Det är inte hur man har det utan hur man tar det

När hjärtat går sönder börjar man se sprickorna i allt. Jag är övertygad om att tragedierna i våra liv vill få oss att hårdna. Medan de försöker få oss att hårdna så är vårat uppdrag att inte låta dem göra det. Inte låta oss få så hård skårpa att andra sen inte kommer in. Man lär sig lite i taget och jag har lärt mig att vi bestämmer vad våra liv ska bli och vara. Saker händer oss hela tiden, men det är våra reaktioner som spelar någon roll.

Jag kommer aldrig glömma måndag 110328

Du lägger din förtrollning utan svek och obehag. Du studsar fram som skum på vågen med min dragningskraft som lag. Din viskning är ett vackert ord, ditt skrik är en fanfar. Till lusten och den röda leken, och till drömmarna du har. Egentligen talar vi inget konstigt språk och vi tvivlar ingenstans. För vi vet att blir det inte nu, då blir det inte alls. Så kom nära, kom så nära du kan. Ingenting hindrar dig, kom, ta min hand. Så nära är det enda vi kan, ingenting eller ta min hand.

Som klippan bryter vågen, så kastas jag mot skyn. Och du lyser som en fyr i natten och lär mig medan du styr. Att min lycka är en vacker röst, min sorg ett instrument. De spelar mina sånger nu, och de berättar vad som hänt. De sjunger på ett eget språk, och de tvivlar ingenstans. För de vet att blir det inte nu, så blir det inte alls. Så kom hem och kom nära.

Jag säger det försiktigt att jag saknar dig ibland. Som om jag var ett regn på havet som aldrig finner land. Och jag vill vara kvinna nu och du ska va min man. Dina ögon speglar det du läser i min hand. Och där står det på ett annat språk, ett språk vi inte kan. Där står att blir det inte nu, blir det inte alls.

en vacker dag

det finns alltid någonting att betrakta. något att reflektera kring. det är bara det att jag inte orkar. allt börjar dock falla på plats nu. allt jobbigt, all smärta har kommit från sjukdom och skada. jag har spenderat så mycket tid i tron om att det har varit något helt annat. när det i själva verket inte alls varit jag som varit lat eller dålig. tänk att sjukdom kan göra så man tappar tron på sig själv. idag har jag flätat mitt hår och tagit en promenad på avdelningen. jag försöker göra så gott jag kan med det jag har idag.

jag har för många känslor

förälskelseöveraskningskänsla. att förälska sig i det normala jaget. när symtomen från sjukdomen försvinner och jag blir tydligare. då blir jag förälskad. för jag tycker om mig själv. men jag tycker inte om min sjukdom och vad den gör mot mig. när jag blir sjuk blir jag domnad och avtrubbad. varje gång det händer känns det som om jag tappar bort mig. när jag sakteliga kommer tillbaka känner jag den styrka som jag upplever vara jag. och fan det känns bra.

jag tappade min ena hörlur i ett vattenglas nyss. den fungerar ändå. det känns skönt. e.lejon var här igår. med SUSHI. det var dögott. jag är glad. igår skrev jag brev till folk jag känner för det kändes som om jag skulle dö. idag känns det som om jag kommer leva. jag älskar er. ni betyder så mycket. och mamma betyder så mycket. hon är min båt, min mast och mitt segel. hon är jag och jag är hon. jag ser fram emot att mamma kommer idag och sitter här med mig. jag älskar min mami.

ja vad händer. något har hänt. och något händer i denna stund. men vad det är det vet varken jag eller pappa doktorn eller doktorn på sjukhuset. jag har fina människor omkring mig dock. och jag har besök minst ett om dagen. idag har sara varit här. och jonte, staffan och sofia. även om det bara är en timme så är det tillräckligt för de är energi. och syre. som ny luft att andas i töcknet av mediciner och hjärtapparater. jag läser dessutom en bok eller försöker när jag kan koncentrera mig tillräckligt; capriniha och döden. uppiggande, not.

det känns dock lite klarare i huvudet. inte samma töcken som i onsdags torsdags. det blir bättre. men hur ska allt bli sen? jag måste ha en plan och just nu orkar jag inte. så det får vänta. jag pratade m K idag. han har ringt varje dag sen jag åkte in. det förvånar mig varje gång jag hör hans röst. men det har varit bra. jag har fått prata om annat och vila ifrån ångesttankar kring sjukdom och orkeslösheten. imorn ska e.lejon komma o hälsa på. det är som en ström av människor när jag tänker efter. fina människor. :) det kommer bli bra säger alla. jag tror dom, men bara ibland. det låter mycket dramatiskt detta. men det är för att det är det. jag ligger inte på intensiven. jag håller inte på att dö snabbt. men något håller på/har hållt på att falla samman i flera månader medan inget har gjorts. så det har varit som en långsam mer plågsam process. fast jag vet ju inte hur det är när det går fort det kanske är lika plågsamt.

nu ska jag byta nål och ta fler prover. och vila. sen kommer mamma och då ska jag krypa upp i hennes famn och låta det falla en tår. för det får man i mammas famn.

en utanförkroppen upplevelse. världens bästa råd och stöd av en pappa som varit så frånvarande. men som ibland skiner upp och ger precis som det behöver. jag känner mig yr och andfådd. gråten tar inte slut av olika skäl. smärta och lycka.

jag kan inte andas. kan inte vara. kan bara inte förstå. tänker bara en sak. kan inte formulera meningar eller tankar. det är ingen fara. jag gör inget dumt. men jag tror aldrig jag kännt mej så här förlorad. så förstörd. så skadad. allt borde vara bra. jag fryser i själen. har stenar som en gruva i min mage. det känns som eld och is på en gång. brännskador i mitt ansikte. men det är ingen fara. det blir bättre. jag vet bara inte när. och sånt skrämmer mej. sånt skrämmer dej.

jag hittade en bra början på min bok. en tröst. ett hopp att jag kanske inte måste leva som jag lever om jag nu väljer att jag väljer att inte leva så här. jag hittade en början. den var också rätt svart. men den kändes som ett hopp jämfört hur det känns just nu. hur kan man må så dåligt när man har vänner, familj om än trasig, ett fantastiskt boende!? det går inte ihop. men sen, va går ihop.