Det är den sextonde Oktober och jag har känt dig känns det som, längre än jag har. För fyra år sen visste jag inte att du fanns och vi gick inte samma vägar som idag. Och hela mitt liv har jag hållit så många människor i mitt resväskehjärta. Men nu när mitt hjärta känner ditt gick min rem runt resväskan sönder och alla rinner ut. För det enda jag vill tänka på är dej.
Jag minns när jag först såg dig. Du sa att jag hade fina tavlor. Jag sa jag hade längre hår förut. Du skrattade och log och sa: Jag är lite rädd att vara här. Innan vi träffas ska jag rengöra fönstrena mellan oss och skrapa bort lite gammal färg. Det är alltid det som är jobbigast att skrapa men det är nödvändigt för att man ska kunna se igenom fönstrena och inte fokusera på små färgbitar i mitten. Några fingeravtryck och dammet får dock bli kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar