Jag gick upp mycket i vikt pågund av min äggstockssvikt som jag nu försöker gå ner. Det är inte lätt med alla hormoner och känslor. Det är och har varit ett fysiologiskt och emotionellt krig flera år. Och även om jag då och då faller dit och tar nått snedsteg så går det ändå framåt . Det känns som det behövts några års inställningtid.
Kanske hänger det samman med livets krav på prestationer som jag just nu inte känner mig påverkad av. Jag andas och slappnar av och mitt i min ofrivilliga ledighet känner jag mig fri. Jag är verkligen inte stillasittande och apatisk, tvärtom. Jag är igång och gör så mycket jag orkar. Men inte mer, oftast!
Tiden har faktiskt gjort mig gott. Jag som va så rädd för tiden, känner mig inte rädd alls nu. Lidandet har haft en mening. På vissa punkter kan jag vara lite osäker och inte känna mig helt stark, men på det hela taget infinner sig för varje dag ett större lugn och mer tilltro till mig själv.
Med addisions sjukdom har jag lärt mig leva och kanske tidigare än andra i min ålder lärt mig vad som är viktigt för mig.
