Berg & dalvana

Det verkar som att alla telefonlinjer har descenderat. Gatubelysningen har antingen aldrig börjat lysa eller gett efter för det jordiska. Någon har glömt ett brinnande ljus. Någon glömmer stanna upp, du glömde att säga ”jag älskar dej”. Men jag förlåter dej. Som jag alltid gör. Allting som hänt oss går igen, och kommer tillbaks. En dag har kanske allt det här glömts bort. Men för nu vet du att jag har rätt och du har fel. Ibland känns det som att vårt förhållande är en stor monolog och jag känner att jag inte har tid med all din skit. och Ja, ja jag vet vad vi förlorat. Men jag vet också att du vet, jag har rätt och du har fel. Hur kan det spela någon roll? Framtiden är ändå utom räckhåll, för oss. Men okej nu har du chansen, nu har du min fulla uppmärksamhet säg nånting, säg nånting nu. Som sista chansen i kyrkan som jag antagligen kommer ta när du gifter dej med fel person. Så säg någonting, för du vet jag får panik av dina tårar. Gör nånting nu. Nå mej, förstör någonting, slå mig, vad som helst, förstör någonting, jag överlever nog. Så efter alla löften och lögner, all kärlek och svek. Efter alla brev med upprivna känslor och krav, uppgivna rop på hjälp och kärleksförklaringar, måste jag fråga dej nu, innan du ställer dej upp i kyrkan på mitt bröllop, om du verkligen kommer finnas, om vi skulle satsa, om vi skulle ”go all in”;

När jag blir grå, när jag faller orkar du för två? När idag blir igår, kommer du att älska mig ändå? Jag lovade att jag alltid skulle vara den som stod bakom dig. Och jag skulle alltid svara när du kallade på mig. Jag skulle alltid vara den som vaktade din rygg, jag skulle alltid, alltid, alltid vara.

Står du fortfarande för samma sak? Varje år kommer vår tid igen, misstag upprepas, kärleken blir mer än eld som falnar men fortfarande glöder. En dag kanske all vår historia förintar sej själv. Det är självklart att vi längtar oss tillbaka, till allt vi var och allt vi gjorde. Men ibland skrämmer du mej, genom att säga att du är rädd att man glömmer allt. Som vi glömde hur mycket vi älskade varandra. Men snälla för nu, håll ut. Och glöm inte. Stå ut med mej, jag behöver dej, stå ut med mej. Håll ut. Jag behöver dej.

Jag älskar dej.

jag fattar allt, fast ändå ingenting

inte en dag yngre skriver jag ett brev, jag har ältat alla ord här över muggar och glas. vi kom varandra närmre du och jag i vår, och jag är verkligen tacksam för att du orkade lyssna! en sommar igen kanske nån vecka på landet, kanske nån helg i nån storstad söderut.. fan, jag känner hur det värker, ilar då och då det känns ibland som om alla har förstått utom jag. för jag fattar ingenting... ännu inte äldre tar jag tåget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare. tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer. ja, du vet hur jag är. men sen i mörkret på studentvägen 10 A i lappsjukans klimax, klickar jag fram bilder som jag har i telefon. du och jag i nån park på väg till nån konsert på ett sista försök på peaceandlove.

nu minns jag det som varmt, det där som frös i TV-soffan. dagarna vi vare sej inte hade speciellt mycket kontakt samt inte orkade prata med varann, jag tvivlar än en gång och strör ut frågorna på bordet, nån säger nånting och nån annan nåt annat. jag kunde säga att jag önskar att du förstod, men det är ju inte det jag vill nog bara ändra sanningen. nu går solen upp och jag står på en balkong i en stad jag aldrig känt och tittar österut. en stad jag aldrig känt med nya smaker att förnimma. steg som måste tas bland mina böcker för mej själv. stolt som en bödel som bara gör sitt jobb väntar jag på frälsning och förståelse men jag fattar ingenting...

jag fattar ingenting och jag ser bara tecken, bilder säger stanna och bilder säger gå. skämt och sido. vi pratar inte mera eller gifter oss till hösten saker förändras när tiden går. har jag väntat mig för mycket? blåste jag iväg, försvann jag nånstans i tankar och tystnaden. jag kommer inte ihåg det var för längesen det startade. du kände mig när åren var terminer, när sommaren var helig och nätterna var allt. du den föränderlige har trots allt varit densamma, som en klippa genom tiden med en hand som påverkat mej så. minns du när vi satt utanför festivalområdet i Borlänge? och lyssnade på när musiken blåste in? det var långt innan henne det var långt före allt men jag kan inte komma på att jag saknade nåt då! jag ser regnet komma närmre över älven TV:n dövar tystnaden i mörkret. tid tid... inte en dag yngre skriver jag ett brev. om att jag fattar ingenting... om det som varit om det som är. om att jag en gång var kär.