Du kom när jag var på botten, jag stod till halsen i dyn. Jag hade studentrum med wc dusch i en främmande småstad, du var kvar i någon småländsk by. Du lyfte upp mina armar du lärde mig att gå igen. Sen gjorde vi sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då. Men så kom hösten med vardagen å vi höll inte ihop. Vi tog varandra för givet och det nyfödda livet slog då liksom rot. Kanske var det just därför och vem vet kanske var det just då som vi såg början till slutet och såg till att det alltid skulle vara så. Vi är förlorare fast av olika sort, vi är samma barn fast från olika håll. Det blev ett år med förtvivlan och det blev ett år med gråt. Vi hade smultron ibland med det var korta små strån som ganska snart gick åt.
Så efter ännu en sommar och efter ännu ett bråk log vi åt varandra och sa: Vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå. Men vi är förlorare. På ett sätt är vi är förlorare. Men vi är samma barn. Nu kan vi snart inte minnas vad vi lovat och sagt. Nu har jag skaffat IKEA-möblemang och ett förstahandskontrakt, med någon annan dej, med en annan tjej. Du har nyss lämnat hemmet igen snart får du din första egna lägenhet. Du skall bli vuxen och verkar vilja bli det men tänk på allt, tänk på att jag vet. Jag säger det inte ofta. Men jag älskar dej. Tills någon annan kommer och passerar min väg och stjäl mitt (ditt) tomrum, de som du fyller. Tills dess. Så älskar jag dej.
